*

2008 är snart över

2009 står vid dörren och väntar med nya äventyr att uppleva

Mitt år 2008 har varit ett väldigt lärorikt år, ett kul år. Jag måste säga att jag faktiskt är riktigt stolt över mina prestationer som jag har gjort under 2008 och hur mycket jag har växt och mognat som person. Jag är inte ens i närheten av samma tjej som jag var 2007. Jag har ändrats mycket men det märker nog jag av mer än någon annan.

Planer för 2009? Avsluta mitt år här i USA på något vis, få en vassare engelska. Ha en underbar sommar med min familj & vänner, hitta på massor av roliga äventyr. Ta mitt körkort. Jag ska flytta till Paris och uppleva en annan kultur i ett år. Jag ska även studera som aldrig förr. Jag ska åka hem någon gång i månaden och över lov så att jag slipper sakna mina nära & kära så fruktansvärt mycket. För att klargöra för de som inte vet så är det inte ett till utbytesår jag ska göra utan det är en svensk privatskola i Paris som jag ska gå på alltså kommer jag att läsa samma ämnen som vem som helst som läser ett samhällsprogram. Fast jag kommer till och med att läsa fler ämnen. Det kommer att vara svårare och tyngre, men det fixar jag. Dubbelt så mycket franska men det är bara bra. Jag känner mig väldigt upprymd över tanken att ha tre olika språk flytande + att jag i framtiden funderar på att lägga till även tyska. Då kommer jag att ha en väldigt bred grund inför kommande universitet och yrke. Jag vill helt enkelt passa på att få så mycket erfarenhet som möjligt medan jag kan och har möjlighet.

Jag siktar mot stjärnorna

Jag vill hur som helst önska dig ett Gott Nytt År!

Har du inte ännu funderat på hur du vill/tror att ditt kommande år ska se ut så tycker jag att du ska fundera på det. Gillar du inte vad du tror komma skall så tycker jag att du ska ändra det, det är bara du som har makten att styra din framtid. Gör det du vill, våga. Det finns inga förlorare bara vinnare!

Välkommen till ingenstans, välkommen till Minnesota

Min jul var faktiskt riktigt fin, trots att jag inte fick fira med min älskade familj. Jag firade med min välkomsts familj, riktigt trevligt.  På dagen före doppar dagen så åt vi en lättare middag tillsammans och sedan fick jag en rosa, fluffig, underbar morgonrock (den fick självklart inte plats i min resväska :( ) Sedan på självaste juldagen (den 25:e) så åkte vi till hans föräldrar för att först öppna morgon presenter som de av någon anledning har i träskor, jag hade till och med ett par träskor med morgon presenter. Då fick jag massa små saker som lotion, smink, nagellack, godis, kaffe, nallebjörn osv. Sedan så åt vi alla en stor frukost efter det så tog vi det bara lugnt och pratade om lite allt möjligt. Efter det så var det dags för den riktiga paket öppningen, det blev ingen tomte i år men det var mysigt hur som helst.

Jag har nog aldrig fått så fina presenter i hela mitt liv. Alla paket hem ifrån betyder såå mycket mer nu när jag är så långt från hem. Tack Linn, Ellen, Mormor, Mamma, Pappa & Hampus som skickade mig paket nu så här i mina svåra tider. Det betyder oerhört mycket för mig. Jag har stolt hängt upp eller på andra sätt prytt mitt rum med era presenter. 

Sedan så spelade vi spel hela dagen (Jag är så ofattbart bra på spel..jösses jag chockar liksom mig själv med min skicklighet haha) och såg på film till midnatt. Riktigt trevlig dag, visst det kände inte som att det riktigt var jul eftersom jag inte hade min familj eller släkt där men det var så bra det kan vara en jul utan när & kära.

På fredagen så var det min sista dag i Indiana, Anderson så jag bestämde mig för att ordna en riktigt svensk middag för alla som jag firade jul med, som ett tack. Jag lagade mat hela dagen! Köttbullar (helt från "skratch"), kokt potatis, brunsås, grönsaker, hemma bakat mörkt (!) bröd, gräddtårta + att jag fixade med svenskt smågodis och sådana läckerheter. Jag gjorde succé! Efter de tvingade jag alla dessa Amerikanare att se filmen Mamma mia, den var inte riktigt lika populär som min middag men ändå godkänd (om jag ska tro det dem sa), sedan var det spel igen. Kul, kul.

På söndag bar det av... Vilken resa det blev.

Vi lämnade huset tidigt så att vi skulle ha massor med tid. Så när vi kom fram till flygplatsen så åt vi lite lunch i lugn och ro, sedan så kom jag fram till att nog vore bäst att gå mot säkerhetskontrollen (det tar ju alltid så lång tid liksom) (och tur var det!) Så vi sa Hej då, grät en skvätt och sedan traskade jag med stora steg mot säkerhetskontrollen, jag vill redan nu inskjuta att jag verkligen starkt ogillar säkerhetskontroller, det gör mig osäker och jag blir alltid helt paranoid att jag ska åka fast för någonting eller att det ska hända något annat pinsamt. Det är faktiskt det enda momentet som jag var nervös inför ... ... ... ...

Vad tror ni då händer med den stackars, oskyldiga lilla svenskan?

Jo, jag blir självklart del av den lilla majoriteten människor som blir slumpvis utvalda till att gå igenom en noggrann kontroll, vad är oddsen liksom! (Jag kanske såg lite misstänksam ut...hmm) Så då måste jag först ställa mig i en tambur och låta en laser (det ser ut som en laser iaf) scanna mig i alla dess positioner. Sedan så tog de alla mina grejer (två väskor som var maxade med grejer och min jacka & skor) och tog ut varenda liten pryl för att ta tester på de och se att de inte innehöll något skumt. Varenda sak jag hade! Det känds faktiskt lite kränkande när de tog upp mina personliga saker och tog prover på dem. Så efter en lång förnedrande tid så blev jag godkänd och fick äntligen ta alla mina grejer och gå mot mi gate. 

Vad tror ni händer här näst?

Jo, mitt plan blir försenat så jag inser att jag kommer att måste springa till min nästa Flight i Atlanta, som råkar vara Usa:s största flygplats och inte nog med de jag måste även byta terminal! Toppen över i.et när jag satt där i stress var att jag hade hamnat bredvid två äldre (85+), rullstolsbundna som var tragiskt mycket över sminkade (jag lovar det såg hemskt ut!) ... .... När de otrevliga flygvärdinnorna delade ut nötter och dryck så tackade jag fin nej men de äldre över sminkade människorna var självklart sugna på lite nötter. Inga problem alls, tills det visade sig att nötter tydligen fastnar i löständer, de här äldre människorna valde att lösa de problemet genom att ta ut sina löständer och slicka upp nötterna. Tro mig jag fick kväljningar. 

Väl i Atlanta så sprang jag fram till det tåg jag skulle ta för att komma till min terminal och sedan med fullfart mot min gate, jag stannade upp för att kolla på de där skärmarna som visar flyg och deras gater, och till min stora förskräck så kunde jag inte hitta min flight så till slut efter en stunds förbryllning så gick jag fram till närmaste människa som jobbade där och krävde fint att hon skulle kolla upp min flight. Hon meddelade att de var försenat i en timme men att det fortfarande var på samma gate. Inga problem tänkte jag, det är bara att jag köper mig något att äta så jag kan i lugn och ro bara vänta ut tiden. Lätt som en pannkaka förutom att alla flyg var försenade så flygplatsen var Kaos med ett stort K. Folk överallt och inga sittplatser... Great.

När klockan tillslut närmade sig avgång för mitt flyg så gick jag fint till min gate, men icket! ingen var där så ännu en gång tvingade jag någon stackars människa att fixa fram informationen om mitt flyg. Det visade sig att de hade bytt gate och att jag nu bara hade tio minuter på mig. Ännu en gång var det bara att börja springa, svettig och irriterad hann jag dit i sista sekund. Sedan fick vi sitta i planet i över en timme och vänta på start eftersom det var nu kö för alla plan. Jag hade en liten tjej bredvid mig som tyckte att jag var jätte intressant och därför härmade allt jag gjorde + att hon hela tiden stirrade på mig, bakom mig hade jag en liten kille som klagade hela resan och sparkade i min stol. Och inte nog med det! Den enda snygga killen som jag spanade in visade sig vara bög eftersom han då vi landade sprang entusiastiskt fram till en annan väldigt snygg kille och gav honom en ljuv kyss. Snygga killar borde inte få vara bög, det är orättvist.

Så efter en härlig flygdag så är jag nu alltså i kalla minnesota, det finns inte mycket att säga...

Jag vet inte vad jag tycker och tänker ännu så därför ska jag bara vara tyst.

Något jag kan säga dock är att deras 3 åriga dotter redan irriterar mig till max (efter knappt en dag!) hon går in i mitt rum utan att knacka (men det gör alla i familjen, noll privat liv), hon gnäller, och frågar miljoner irriterande frågor hela tiden + att hon måste vara inom räckhåll från mig hela tiden. Är alla 3 åringar så irriterande!? Jag har aldrig haft småsyskon så jag vet inte men om det här är normalt så kommer jag nog eventuellt att tänka igenom det där med att skaffa barn.

Fy vad jag fryser

 Min favorit tjej

Mamma, pappa & Hampus

Linn & Ellen

Caroline

Sarah & Emelie

Victoria & Lovisa

Joel, Fredrik, Rhode & Emanuel

Lisse-lottie, Åke, Fredrik & Pia med barn

Mormor

Ann & Janne

Martina & David

Marcus & Stina

Josef med familj

Magnus & Magdalena med familj

Alla de barn som jag lärde ut dans till förra året

Matilda. T

Erik

Elin

Matilda, Kjell, Kristina, Sofia & Peter

Linda

Hela min släkt (för att sammanfatta)

GOD JUL TILL ER ALLA (oavsett om du står ovan eller inte!)

TACK FÖR ATT NI FINNS!

P.s. Om du känner dig glömd så förlåt!

 

Jahaja nu har jag varit med om min första bilolycka...

Igår så åkte jag och Karie ut för att luncha med ett gäng andra flickor, det var för övrigt mycket trevligt! Efter det så började det is regna alltså att det regnar trots att det är minusgrader. Jag och Karie var lite naiva och bestämde oss för att göra några få ärenden innan vi åkte hem...Det skulle vi inte ha gjort att köra på vägar som varken är saltade eller grusade och med sommardäck, i en stor otymplig van var lättare sagt att gjort.

Så rätt var det var så började Karie bara skrika "Caroline I don't know what to do! What should I do!!??" Och när jag tittar ut mot den väl trafikerade vägen så inser jag att vi slirar fram och tillbaka på båda körfälten jag ser hur läskigt nära flera bilar är att köra in i oss och där någonstans var jag ganska övertygad om att detta inte skulle sluta bra. Tillslut börjar bilen att snurra runt, runt på vägen och tillslut in mot gågatan där vi tack och lov lyckas smälla in i en jätte stor brevlåda som faktiskt stoppar upp farten och gör att vi snurrar runt en gång till innan vi tillslut stannar, hade vi inte kört in i den brevlådan så hade vi med fullfart åkt ner i de stup som var ca en meter i från där vi stannade.

Brevlådan blev totalt demolerad, bilen fick en fin buckla men förutom de så klarade vi oss utan en skråma. Det var lite obehagligt att tänka hur illa det kunde ha gått, det var en 1 år gammal bebis, en gravid kvinna ock jag en 17 år gammal utbytesstudent. När vi tillslut efter typ 1,5 timmar hade samlat oss från chocken så tog vi våra grejer och började att vandra hemåt i is stormen, Ursch det var så kallt och fruktansvärt halt. Det känns som att jag har dragit på mig en  härlig förkylning så här runt juletider.

Lite obehagligt var det...

En flicka!

Idag så fick  de jag bor hos veta att de väntar ännu en liten flicka :) Jag är verkligen glad för deras skull! På eftermiddagen idag så åkte jag till "down town Anderson" för att klippa mig. Ibland så borde jag bara liksom vara tyst... Okej, ni vet det är lustigt det där med frisörer det är en total främling men ändå så tycks det alltid vara så att jag kan babbla på konstant i 2-3 timmar (mitt hår tar en evighet) om hela mitt liv, till och med sådana saker som jag annars inte ens berättar för de i min närhet (ni tjejer där ute kan säkert sympatisera med mig hur som helst). Så hur det en var så började då min mun att prata för glatta livet och rätt var det var så sitter jag där och berättar min situation med droger i min x familj och hela faderullan, jag märker att hon inte riktigt verkar haka på när jag berättar hur sjukt jag tyckte det var med alla droger och grejer..till saken hör att jag verkligen trodde hon skulle det eftersom hon såg ut att vara en kvinna i 50 års åldern som helt enkelt var lite strikt och "ren" men vi fortsatte ändå prata och rätt var det var så berättar den lilla svenskan hur sjukt och hemskt hon tycker att det är att tjejer i hennes ålder är gravida...

Jag har gjort smartare drag i mitt liv..

Hon höjde på ögonbrynen och förklarade att hon minsann blev gravid när hon var 17. Caroline försöker lite stressat rädda den tryckta situationen med " Hehe, eeh jo men visst jag antar att det är rätt för vissa, jag menar ju att det som är värre om man är liksom bara 15 år" ..."Eh men hade du en pojkvän eller så?"

Hon svarar "Jo, vi fick två barn och gifte oss.............men nu är vi skilda"  Där någonstans kände jag att jag effektivt behövde byta ämne och intelligent som jag är så kläcker jag ur mig " så vart ska du fira jul då"

Hon svarar bittert "Jag är ensam...så jag ska väl bara sitta hemma och önska att det är över"

Där någonstans bytte jag till ett säkrare ämne som att diskutera vad mer de gjorde i sin salong och rätt var det var så att jag låtit mig övertalas till att vaxa mina ögonbryn, VAXA!

Jag skakade som ett asplöv när hon kletade på den varma geggan och la på det lilla pappret. Men det var faktiskt inte så farligt, det kändes som att dra av ett plåster.. Ärligt talat så var det mindre smärtsamt än att plocka ögonbrynen och dessutom så tog det bara en minut och sedan var det klart. Det rekommenderar jag faktiskt att du testar!

Jag överlevde hur som helst tillslut mitt frisör besök, nog för att jag misstänker att hon lät mig betala lite väl mycket men det fick jag väl ta.

Vad har jag gjort mer idag...Jo, jag och Karie snackade om at vara gravid och födsel i över två timmar, himmel och hav vad jag lärde mig mycket! Jag hade faktiskt inte en aning om många av de grejerna hon berättade för mig...En sak är säker just nu känner jag för att vänta tills jag är 35 innan jag ska gå igenom allt det där.

Åh! Jag fick ett paket från min underbara Linn idag!! Ett stort brunt indexator paket bara av att se alla fina grejer hon hade skickat till mig gjorde mig alldeles varm inombords, jag till och med fällde en tår. Tack även Ellen för din present, jag har inte öppnat dem ännu men jag såg etiketten ;) 

Nee, vet du va  Linn du är helt fruktansvärt underbar! 10 snart 11 år av vänskap och du har inte tröttnat på mig än, det är kärlek de!

Jag åkte även för att shoppa i kväll, jag lämnade tillbaka mitt enda par vinterskor för att de hade spruckit och tänkte att jag skulle byta dem emot ett par helt förtjusande GUESS skor, faktiskt på min topplista av snyggaste vinterskor. Men självklart så sålde de det sista paret igår som dessutom var i min storlek...Lite surt. Faktiskt så surt att det slutade med att jag inte shoppade någonting, nog för att de har mest med att göra att jag inte tror att jag rymmer något mer i min resväska...Jag får ta och köpa ett par billiga vinterskor här och köpa ett par bättre i Minnesota, jag vill inte riktigt studsa in där med mina ballerinaskor de kommer ju att tycka att jag är helt knäpp.

I morgon väntar en ny dag med nya äventyr

CIAO

OOOOH det är såå kallt!

Okej, jag vet att det förmodligen är kallare hemma i Sverige jag menar det är inte ens snö här, MEN det blåser så mycket att det känns som att Sverige är rena rama tropikerna jämfört med de här. Nu sitter jag här i full mundering, jag har fortfarande min kappa och halsduk på. Samtidigt som jag har en liten "space heater" på fullvärme en elektrisk filt på full värme. På tal om elektrisk filt, det är en liksom en helt underbar lösning och jag har aldrig någonsin använt en i hela mitt liv...Hmm kanske för att vi har element å grejer i Sverige. Vilket är grejen här är det som att hela staten ignorerar att de faktiskt har vinter och bara trotisigt går hela vintern utan att skruva upp någon värme (det är sant varken husen eller restaurangerna) Det är verkligen iskallt det känns som att jag går på isbitar när jag sätter ner mina små fossingar på golvet på morgonen. + att folk verkligen inte verkar veta hur man ska klä sig, jösses de springer fortfarande runt i shorts och tofflor (och det är minus grader!) Men vad säger man...jag är ju trots allt omgiven av Amerikanare^^

Jag vet att jag har lite slutat skriva om vad som faktiskt händer i min vardag, inte för att det betyder att ingenting händer. Jag håller mig sysselsatt med aktiviteter. För övrigt kan jag säga att jag Bowlade nu i helgen, gissa vem som "kicked som american behinds?!" Du tänker rätt det var den lilla blonda svenskan som sopade mattan med sina storlek 5 bowling skor.

 "Jag kan nog faktiskt allt nu när jag tänker efter, jag är nog bäst...på allt...  allt utom slalom" 

(citat från Lotta på bråkmakargatan)

Au revoir

vet ni vad jag tycker är intressant...?

Jag kan inte för mitt liv förstå mig på människor som klankar ner på andra, speciellt inte via internet. Nu menar jag inte att jag är något helgon som aldrig har sagt något illa om någon men när det kommer till att kommentera elaka kommentarer på internet om bilder eller inlägg för den delen. Är inte de mer än fånigt? Vad vinner personen i fråga på de? Mår någon som skriver något elakt bättre av de? Det ända man vet med säkerhet är att personen som hon/han kommenterade mår sämre av det. Vem vill att någon ska må dåligt, jag tycker de är så fånigt och omoget att jag tycker det är frustrerande att vissa människor faktiskt inte vet bättre. Pinsamt.

Jag har flera gånger fått elaka kommentarer... oftast är alla som är i min närhet snälla och vänliga dock.

Till exempel den kommentaren jag fick på mitt senaste inlägg de var ju bara pinsamt. Det var från någon vid namn Milan jag vet inte alls vem det är men jag valde att radera den. Orsak? Jo, jag tänkte att varför ska jag ha något nedbrytande på min blogg? Jag vill bara ha uppbyggande saker för det är trots det som bygger upp människan.

Men med tanke på att jag nu fick en ful kommentar kan jag ju lika gärna förklara för fröken Milan att jag menade precis det jag skrev, passar det inte att jag någon enstaka gång i min blogg är negativ så kan hon/ni gå och läsa någon annan blogg, du behöver inte kommentera. Jag är inte svag, det jag har gått igenom (du har ingen aning om vad!) har varit påfrestande. Många skulle ha gett upp för länge sedan kan jag lova dig. Och ja, jag var bitter men vem är alltid glad? Jag tycker inte att det som organisationen har gjort mot mig är rätt och med tanke på att de skulle kunna bli duktigt stämda på grund av allt det här så tyckte jag att de kunde gräva upp något bättre. Jag letar inte en dröm familj för det är min egen enligt mig själv. 

jag vet inte ens varför jag förklarar mig... Vet du inte hela storyn så tycker jag att man ska vara ytterst ödmjuk. 

Nu blir den här Milan säkert lite irriterad men om du läser det här så ser jag ingen anledning i att du behöver kommentera igen. Passar min blogg inte fröken "so fine by me"

Jag vet att det finns ni där ute som tyckte jag dömde ut min kommande värdfamilj i mitt förra inlägg men så är det inte, jag var ledsen, jag verkligen var det. Men jag är mer än övertygade om att det är lika snälla som teddybjörnar men jag ser inte just nu utan att ha träffat dem hur våra intressen och personligheter kan mötas. Det känns som att jag är ett lejon och att de är Zebror och att vi ska vara instängda i samma rum. Men tro mig jag är den första som gladeligen medger om jag har fel i frågan. Jag kommer att åka dit och jag kommer att ge dem all respekt och ge dem mitt trevligaste jag. De förtjänar de, för hur det än är så öppnar det faktiskt sitt hem till mig. 

Gör mig bara en tjänst, är du en av de människor som skriver fula kommentarer, sluta. Ingen vinner på det. Håll det för dig själv det är bara så onödigt. Varför kan vi inte bara bygga upp varandra istället för att trycka ner. Personligen tycker jag det är omoget. Tycker jag illa om någon så kanske jag tänker det men jag skriver då verkligen inte någon elak kommentar om det. Nej skärpning ni där ute. Upp med hakan du växer säkert upp en dag du också.

P.s. behöver jag nämna att ingen ska ta illa upp nu. Jag är en ironisk människa, du kan slappna av.

Jag älskar er alla fina människor där ute!

Kom ihåg!

Det är Jul så var snälla och sprid lite julstämning!

Har du problem med detta så kan jag rekommendera den perfekta medicinen;

PEPPARKAKOR! 

(Smakar till och med gott)

Ärade läsare jag kan här med meddela att allt är faktiskt skit dåligt. Inte nog med att organisationen har misshandla mig psykiskt , nu ska de också skicka mig till en gäng nördar i Minnesota vars huvud familjeintresse är datorer (vem i hela fridens alla dagar sätter datorer som familjeintresse?) Min blivande familj bor i en håla och delar inga av mina intressen. Samhället är en svensk byggd så det krylla av svenskar, alltså jag kan lika gärna åka hem till vindeln och få samma upplevelse fast nu kommer det att vara kallare i Minnesota.

Men bortsett från de så är allting jätte bra...Jag är inte alls bitter.

Tack, explorica för att ni får det att kännas som att jag inte alls slösar  bort ett år av mitt liv.

Så nu sitter jag här och äter Excelence 70% choklad, jag har inte sovit på ett dygn jag kommer inte att kunna prata med mina föräldrar på tre veckor, mina ögon är pösiga och röd gråtna, min näsa är röd och svullen. Jag känner mig vackrare än någonsin. Jag funderar på att ta en bild så ni kan dela den är stunden med mig.

Jag vet att jag är negativ men kan ni inte bara låta mig vara de...

Jag har noll energi jag tror knappt att jag kan hitta den igen så tungt är det...

Jag har gått igenom något som du bara kan ana hur det känns att gå igenom men ändå

inte förstå vidden av.

Jag är pessimist just nu och om du tycker de är pinsamt eller irriterande så kan du läsa Blondinbellas blogg tills

jag är positiv igen. 

Jag vet inte när men en dag kommer jag att le från hjärtat igen.

Tack och adjö, God Jul och hela federullan

Det är tungt, jag tänker inte ljuga...Men jag får inte ge upp än jag måste bita i och bara härda igenom dagarna och hoppas på det bästa. Även fast jag inte vill lita på organisationen längre så är det precis det jag kommer att göra.

Jag roar mig med att leka med min "syster" på dagarna. Haha ganska underhållande faktiskt...

När jag gjorde den här videon kunde jag höra fru Rönnholms röst i huvudet där hon med en suck säger "Nämen ÅH så vansinnigt  sööt" Eller vad tycker ni?

Godmorgon världen, Osminkad och nyvaken Caroline här. Det är en ny dag med nya möjligheter gott folk!

Jag fick packet från min mor & far tidigare! Jisses jag har nog aldrig blivit gladare över att se en brun indexator låda förut i hela mitt liv! Den innehöll underbara saker som smink, godis, filmen "Astrid Lindgrens jul", serietidningar, pepparkakor, knäck, choklad (jag hör till den gruppen som menar att choklad inte är godis utan det är något bättre än godis...det har liksom sin egna kategori) och massor med inslagna packet som jag helt enkelt får vänta med (typ 9 dagar till) (julen är ju den 25:e här)

Ni förstår nog inte hur lycklig jag blev :) 

För övrigt så kan jag ju redan nu krossa era drömmar och avslöja att jag inte kommer att skicka hem några julklappar. Det har hänt alldeles för mycket i mitt liv för att jag ska ha varken hunnit med eller orkar julhandla och fixa med allt det är för att skicka packet. MEN! (som Tony Erwing skulle ha sagt) Ni när & kära får något när jag kommer hem istället. Jag hoppas ni har överseende med att ni inte får några packet från Caroline i år.

Nej, jag bloggar mer senare för jag behöver lite frukost nu

Älskar er alla!

Jag är vid liv

Jag ska inte säga att allting är bra för de vore att ljuga, det är nämligen som så att altting sakta börjar sjunka och jag förstår mer och mer vad jag faktiskt har gått igenom. Det är helt absurt.

Jag följde med min välkomstfamilj på zoo tidigare, det är så roligt att se alla barns reaktioner när det ser de olika djuren. Jag tyckte dock mest att alla djuren såg ledsna och instängda ut. Jag menar att jag tror kanske att det är lugnt för djur som fiskar och kanske ormar att leva på zoo, inte optimalt men det liknar nog deras fria miljö ganska mycket men säg tigrar, lejon, isbjörnar och pigviner till exempel de tror jag bara är olyckliga när de är inburade. Okej, visst de kanske är uppfödda på zoo men deras instinkter borde ändå på något vis säga dem att de inte hör hemma där...

Jaja det var bara en tanke...

Nu tänker du säkert "det här var en kass uppdatering av Caroline" 

Men var lugn, jag återkommer senare idag, jag måste bara kila iväg och vara så social och glad som jag förmår.. Det är inte lätt när man känner sig som ett tomt skal men jag kan inte lägga mig ner och bara dö. Det gäller att bita ihop och göra det bästa av situationen. Be strong

De senaste dygnen har förmodligen varit de värsta i mitt liv...

Som bekant vet ni ju att jag av olika anledningar inte kunde stanna i min förra värdfamilj. Jag har tidigare tagit upp några av problemen och det handlar om ganska allvarliga saker som rökning, bråk och även droger som förekom i en stor utsträckning i huset jag bodde i. Jag känner att jag inte vill fördjupa mig något ytterligare eftersom det kan bli polisanmälan på detta så jag vill vara försiktig med vad jag publicerar på internet.

Hur som helst så för att göra en mycket lång och komplicerad historia kort så ringde i förrgår en kvinna från organisationen här i USA mig. Hon gjorde nog alla möjliga fel man kunde göra; Hon ringde mig 9 på kvällen på min värdfamiljs hemtelefon (ytterst oprofessionellt) Så jag gick upp på mitt rum för att kunna prata privat men kände mig ändå inte trygg eftersom familjen enkelt skulle kunna höra mig ändå. Samtalet börjar bra och hon är trevlig men eftersom då samtalet går så börjar jag inse att hon inte har någon som helst aning om min situation så jag förklarar för henne att det här stämmer inte och ber henne att vi ska avvakta och prata i morgon istället eftersom att jag är obekväm med att prata så här i huset och att hon borde ringa det svenska organisationen som vet min situation och kan informera henne exakt om vad som händer så att vi inte missförstår varandra sedan spårar allting ur totalt...

Både jag och hon hör att någon lyfter upp en annan telefon i huset och lyssnar på vårt samtal, jag börjar få panik och säger att detta är inte rätt för varken mig eller min värdfamilj. Hon blir ytterst irriterad och förklarar surt att jag är otrevlig och vägrar kommunicera och att jag lika gärna kan stanna där jag är. Jag börjar chockat be om ursäkt om hon tycker att jag framstår som otrevlig eftersom att det inte var min mening. Hon säger till mig bryskt att packa mina grejer nu.

Jag får ännu mera panik och frågar vart och hur jag ska flytta? Jag hade ju fått informationen att jag skulle flytta om en vecka då skolan slutade. Hon säger att det är hon som bestämmer och inte jag och så ber hon mig att ge henne ett nummer till en av mina vänner så jag kan flytta in dit. Jag säger att jag inte vet någon jag kan flytta in hos + att jag inte känner att jag kan gå kvar på min skola efter allt det här. Hon fnyser och säger att det ska jag visst.

Tillslut är jag så panikslagen att jag gråter då säger hon med en suck att jag ska skriva upp hennes nummer och ringa henne i morgon på skolan (här någonstans hör jag tydligt hur personen som avlyssnat vårt samtal lägger på) Jag säger förtvivlat att jag inte har någon penna på mitt rum och att jag är för rädd för att gå och hämta en eftersom att jag vet att någon har hört hela vårt samtal. Hon säger att jag är dum och fånig som inte äns kan fixa en penna. Jag letar förbrillt och hittar tillslut en maskara och kladdar ner hennes nummer på en bit papper... (samtalet var självklart ännu längre och värre för den delen)

Jag står på mitt rum och skakar av rädsla jag hör hur mamman skriker där nere och säger meningar som "Hur kan den ungen snacka skit om mig!!!!) och slänger disk i ilska, jag bara gråter samtidigt som jag vet att jag måste gå ner eftersom att min telefon är där och jag måste ringa hem trots att det är 03.00 hemma. När det tystnar där nere smyger jag försiktigt ned så fort de får syn på mig så frågar de mig en miljon frågor om vad samtalet var om jag mumlar fram en vitlögn och tar min telefon och skyndar upp efter att ha ringt mina föräldrar flera gånger svarar de tillslut jag berättar i all förtvivlan vad som har hänt och de ringer i sin tur och väcker de på den svenska organisationen som tycker att Usa's representanter har handlat helt fel och där med är cirkusen igång. De förklarar för mig att jag inte längre är trygg där jag är och att jag måste flytta snarast nästa dag. Jag är livrädd.

På morgonen smyger jag upp tidigt och tar alla mina grejer till mitt rum så jag lätt kan dra ihop alla mina grejer när de ger mig klartecken. Jag åker till skolan, min första lärare ser att något är fel så jag anförtror mig åt henne och berättar situationen... Jag stannar i hennes klassrum hela dagen samtidigt som jag hela tiden får samtal om vad som kommer att hända..vid ett tiden kommer de och hämtar mig och lämnar av mig hos min välkomst familj. De ringer mig och förklarar att någon kommer att hämta alla mina grejer åt mig senare på kvällen.

Nu sitter jag här bland mina sopsäckar med mina grejer...Jag vet inte ännu hur mycket de fick med sig men jag vet med säkerhet att allting verkligen stinker. Tänk att jag själv inte ens kände hur mycket rök jag stank. Ursch.

Jag känner mig tillplattad och osäker på vad som kommer att hända i framtiden men nu vet du kort vad som har hänt och jag tror inte att jag ens med ord kan förklara för någon av er hur rädd och illamående jag var under hela den här processen ingen kommer någonsin förstå hur oerhört tungt det är att helt själv bära den tyngden. Det är nu i svåra tider som jag vet vilka som är mina riktiga vänner och som på riktigt bryr sig om mig. Jag vet vilka ni är och ni vet vilka ni är, tack för att ni finns.

Tack ni som hjälper och stöttar mig

Knäck är inte min grej!!

Okej, igår så åkte jag då alltså hem till min välkomst familj eftersom de hade frågat om jag kunde berätta om den svenska julen på lördag inför typ 80 pers. (!) så jag tänkte hur som helst baka knäck till dem så de fick smaka på lite traditionellt svenskt julgodis. Man kan säga som så att det inte blev så lyckat alls....

1. Jag brände knäcken

2. Jag brände mitt finger 

3. Knäcken lossnade inte från grytan

4. Jag fick en blåsa

5. Det stank

Slutsats; Jag kommer aldrig mer att baka knäck om inte mamma eller Matilda finns i närheten till min räddning.

Men vi gjorde efter de ännu ett försök men den gången med kola vilket gick mycket bättre, jag rörde konstant som en galning så det brändes inget där...sedan att smeten fastnade i bakplåtspappret är en annan historia...

I övrigt är allt helt okej jag ä mer i en " stå ut" period jag bara låter dagarna gå helt enkelt...Bara flyter igenom dagarna.

Men något som jag vill förklara för er är att trots att detta är en sjuk situation och jag har varit i kontakt med alldeles för mycket sjuka grejer så kommer jag ändå komma hem med en helt nu upplevelse som jag aldrig trodde eller egentligen ville uppleva, jag har lärt mig mycket och jag ångrar ingenting men jag har även inset att jag inte kan stanna här. Jag bryts bara ned sakta som person.

Nu tänker jag bara stå ut här i två veckor sedan är det jullov och då flyttar jag, jag vet inte vart ännu...Vi har skickat en hel hög med mail till explorica (organisationen jag åker med)  i helgen så jag väntar nu på svar från dem för att se hur min framtid kommer att se ut.

Jag är så vanvettigt matt på det här.

Cheerleading

Äntligen så har jag min uniform i mina händer! åh jag önskar att jag inte behövde ge upp cheerleading men det kommer nog att bli så i och med att jag byter familj och så....Typiskt.

Vad tycker ni?

Det är verkligen allt organisationer som har utbytesprogram bryr sig om. It's sad but true. Huvudsaken för dem är att de får pengar inte att vi stackars utbytesstudenter får ett toppen år och mår bra. Det är bara skitsnack.

Visst, kan man få ett kalas år också men det är inte tack vare att organisationen har granskat familjen noga och sett till att allt är bra utan det är bara ren och skär tur. Det är min erfarenhet so far.

Den respons jag får just nu känns mer som att "åh vad hon är jobbig nu måste vi fixa fram en ny familj, det är lika bra att skicka henne till en liten skola ute i boschen så hon kan vara tyst resten av året"

Det är helt overkligt att jag är i den här sitsen.

Jag önskar att det kan lösa sig så snart som möjligt och till det bästa. Det som är så tragiskt är att jag inte ens litar på explorica nog mycket för att hoppas på en bättre situation...Är inte det sjukt? Det är ju meningen att de ska vara min stötte pelare detta år. Men men...What doesn't kill you makes you stronger...

Jag känner mig bara trött på det här.