*

Om jag inte hade tagit beslutet för 2 1/2 år sedan att åka till USA hade jag tagit studenten idag. Två år senare ligger jag här i en säng i Paris och ser på sex and the city samtidigt som mina vänner back home förmodligen (lite väl glada) springer runt och skriker på gatorna. Ja antar att det är lite deppigt...Inte för att jag ångrar något...snarare för att jag hade velat dela den glada dagen som studenten nu är med mina vänner. Hur som helst vill jag återigen passa på att säga GRATTIS till alla mina fina vänner!

.

.

Jag har bloggat i två år nu och vissa av er har följt mig genom alla mina äventyr. Jag kan inte undgå att undra hur mitt liv hade varit utan USA och Paris (?) Helt annorlunda. USA var inte ett drömår det var ett år av prövning. Jag fick testa mina gränser som människa...Var går den osynliga gränsen? När inser vi att vi är ute på djupt vatten? Känner man mig skulle ni förmodligen inte känt igen mig i USA. Av någon anledning tycker vi alltid synd om oss själva men att bo i friheternas land fick mig att inse att trångsynt sitta i sin trygga vrå och tillvaro i Sverige är nothing. Förmodligen är dessutom det jag såg och upplevde nothing det heller.

.

Som jag sagt tidigare så är det märkligt hur hjärnan fungerar. Jag har liksom helt omedvetet förträngt så mycket av USA. Jag minns knappt... Visserligen har jag mängder av texter och mail som jag skrev när det var som värst som hjälper mig att minnas men i allmänhet känns det väldigt distanserat.

.

Jag vet faktiskt inte varför jag skickade en anmälan till Svenska skolan i Paris. Jag kanske inte var redo att gå tillbaks till en vardag igen. USA var smärtsamt men givetvis även roligt. Paris däremot har varit konstant roligt. Självklart är livet en berg & dalbana men att ha så mycket kul varje dag under ett år hör inte till vanligheten. Mina fina vänner jag har här ligger mig mycket varmt om hjärtat.

.

Nu är jag efter all denna tid på väg hem. Kan ni tänka er att jag endast har haft kontakt med min familj via skype, mail och telefon i två år nu (Ja, förutom korta hemmavistelser)? Det känns lite magstarkt för att vara ny fyllda 19 år. Att komma hem känns som en utmaning igen. Men på en helt annan nivå än vad det tidigare varit..Nu är det dags att smälta allt jag gjort under den tid som tycks ha gått i ultrarapid.

.

Vänner, det jag försöker komma fram till är att det här är "Hej då". Jag är klar...Det finns inga fler galna upptåg med värdfamiljer, amerikanare eller fransmän att berätta. Jag önskar jag kunde säga att jag visste vad som kommer härnäst men jag vet inte. Jag har alltid haft en utstuderade plan över mitt liv men just nu när jag sitter här invirad i mitt turkosa täcke är jag inte så säker.

.

.

.

.

Så här sitter man klockan 10.13 vid Concord, hjärtat av Paris. Helt ensamen...

Mina arbetskamrater tycks ha tagit sovmorgon...Without Tellin me!

Igår sjöng vi Nationalsången för full hals! Mycket trevligt..Fick dessutom kanelbullar och Bellerinakakor!

.

Jag passar på att smygfota lite....

.