*

What doesn't kill you is suppose to make you stronger

Hej, alla mina kära läsare.

Jag vet att ni förmodligen tycker att jag är urusel på att skriva men det är verkligen jätte svårt att hitta kraft att skriva när det känns tungt, och jag kan lika gärna berätta för er att jag "as we speak" letar efter en ny familj. Situationen är som så att jag nu under 4 månader har bott här och jag har verkligen försökt att ge allting en chans för jag är mycket väl medveten om att det alltid är svårt i början oavsett var man är, när man är i en så här utsatt situation men en dag så brast det för mig och jag berättade mina känslor som gnagt i mig en längre tid för mina älskade föräldrar. Saken är som den för att sammanfatta allt (skulle jag ta upp allt så skulle det här vara ett oerhört långt inlägg) så mår inte jag bra av min hemma miljö, det är mögel,hundhår,damm överallt (extremt mycket), trots att jag "önskade" att hamna hos en familj som är rökfri så är jag hos en familj där det röks hela tiden och i varje rum, t.om i bilen utan någon ruta nere..det har gått så långt att jag inte kan känna någon röklukt, ens om jag sitter i ett litet rum med två personer som röker(och jag var känslig förr), jag kan inte känna doften av parfym eller andra starka lukter längre, jag har huvudvärk hela tiden (misstänker att jag är allergisk), det är ständigt bråk i min familj..skrik, smällar i dörrar och saker som kastas, drama, min kropp känns inte som min för att jag påverkas av allt det här, jag lever i en miljö där jag är i närheten av droger ständigt, hela den här staden är kort sagt "getto"

Fnys inte och tänk att jag är svag och ger upp för lätt för detta är inte allt och jag har verkligen gett det en chans. Jag  har verkligen fått perspektiv på saker, det är nog inte många som kan se mig i gettot men här är jag bland, droger, slagsmål, rån, mord...jag som liten svensk utbytesstudent hör helt enkelt inte hemma här. Saker som vi ser på tv är verklighet, det är så sjukt att mina vänner har gått igenom så mycket hemska saker wow, vi har inte gått igenom någonting jämfört med det här. När jag och min kompis pratade om hur hemskt det är att gå på begravningar så berättade jag att jag bara varit på tre begravningar så såg hon chockad ut och började rabbla upp allt från vänner, kusiner, släktingar, klasskompisar som blivit mördade, bilkrasch, självmord, överdos. Det är så att man inte förstår.

Saken är det att allt det här får mig att glömma varför jag är här? Varför jag tog steget att åka helt själv till USA ett år utan några säkerhetslinor. Jag vill vara någonstans där jag utvecklas som person, inte inser hur grym världen kan vara.

Det är vad som händer i lilla Carolines liv just nu.

I still have some happy moments though!