*

Oj, vad alla längtar!

.

.

.

Som ni alla vet vid det här laget så är det extremt mycket i skolan (det är vad 90% av alla gymnasiebloggar handlar om these days) Men den skolan jag går på här ger hur som helst ut mycket skolarbete, så mycket att knappt lärarna själva orkar med*Vilken ironi* Hur som helst så har jag bara 4 prov, en redovisning, och 2 uppsatser kvar och sedan får jag jullov! (Sen att vi har fått massa plugg till just efter lovet är ett senare problem)

.

.

Men eftersom jag nu har bestämt mig att inte låta några prov hit eller dit förstöra mitt humör så tycker jag att vi lämnar allt snack om skolan. Igår så hade festkomitten (Jag & Li) ordnat en "tex-mex" kväll för både Fransk talande människor och svenskar. Det blev väldigt lyckat men *puuuh* så mycket jobb det är!

.

.

Idag så har jag lucia träningar (bästa att lära sig sångerna + den dikt jag ska läsa nu kanske) Och i morgon är det dags för vår första "uppvisning" inför våra värdfamiljer

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag kom att tänka på en sak igår...

Det är nämligen så att det ofta börjas fråga om mitt år i USA vilket alltid leder till att jag "måste" berätta kort om min inte allt för roliga historia. Jag kommer ofta på mig själv med att jag berättar det som om att jag inte bryr mig, som om jag berättar om någon annan. När jag får reaktioner som " Åh herregud!", "Hur kan du ens stå här idag?!", "Men hur mååår du nu", "men hur kändes det", "hur kom du över det" osv osv osv.

Så känns det inte så mycket inom mig. Visst det är kanske lite jobbigt men det känns så distanserat.

.

Det är intressant hur hjärnans försvarsmekanismer fungerar. Hur man kan gå igenom något jobbigt och då tänker man "jag kommer aldrig att kunna glömma det här" men det är som om hjärnan skjuter bort allt det jobbiga.

.

Jag vet inte vad jag försöker komma till men jag har väl insett att jag måste ta tag i det en dag och läs igenom allt och tvinga mig själv att minnas och kanske till och med en dag berätta allt för någon.. Vi får se...

.

.

Time will tell