*

2 år

Om jag inte hade tagit beslutet för 2 1/2 år sedan att åka till USA hade jag tagit studenten idag. Två år senare ligger jag här i en säng i Paris och ser på sex and the city samtidigt som mina vänner back home förmodligen (lite väl glada) springer runt och skriker på gatorna. Ja antar att det är lite deppigt...Inte för att jag ångrar något...snarare för att jag hade velat dela den glada dagen som studenten nu är med mina vänner. Hur som helst vill jag återigen passa på att säga GRATTIS till alla mina fina vänner!

.

.

Jag har bloggat i två år nu och vissa av er har följt mig genom alla mina äventyr. Jag kan inte undgå att undra hur mitt liv hade varit utan USA och Paris (?) Helt annorlunda. USA var inte ett drömår det var ett år av prövning. Jag fick testa mina gränser som människa...Var går den osynliga gränsen? När inser vi att vi är ute på djupt vatten? Känner man mig skulle ni förmodligen inte känt igen mig i USA. Av någon anledning tycker vi alltid synd om oss själva men att bo i friheternas land fick mig att inse att trångsynt sitta i sin trygga vrå och tillvaro i Sverige är nothing. Förmodligen är dessutom det jag såg och upplevde nothing det heller.

.

Som jag sagt tidigare så är det märkligt hur hjärnan fungerar. Jag har liksom helt omedvetet förträngt så mycket av USA. Jag minns knappt... Visserligen har jag mängder av texter och mail som jag skrev när det var som värst som hjälper mig att minnas men i allmänhet känns det väldigt distanserat.

.

Jag vet faktiskt inte varför jag skickade en anmälan till Svenska skolan i Paris. Jag kanske inte var redo att gå tillbaks till en vardag igen. USA var smärtsamt men givetvis även roligt. Paris däremot har varit konstant roligt. Självklart är livet en berg & dalbana men att ha så mycket kul varje dag under ett år hör inte till vanligheten. Mina fina vänner jag har här ligger mig mycket varmt om hjärtat.

.

Nu är jag efter all denna tid på väg hem. Kan ni tänka er att jag endast har haft kontakt med min familj via skype, mail och telefon i två år nu (Ja, förutom korta hemmavistelser)? Det känns lite magstarkt för att vara ny fyllda 19 år. Att komma hem känns som en utmaning igen. Men på en helt annan nivå än vad det tidigare varit..Nu är det dags att smälta allt jag gjort under den tid som tycks ha gått i ultrarapid.

.

Vänner, det jag försöker komma fram till är att det här är "Hej då". Jag är klar...Det finns inga fler galna upptåg med värdfamiljer, amerikanare eller fransmän att berätta. Jag önskar jag kunde säga att jag visste vad som kommer härnäst men jag vet inte. Jag har alltid haft en utstuderade plan över mitt liv men just nu när jag sitter här invirad i mitt turkosa täcke är jag inte så säker.

.

Jag vill ha ett liv som är kvalité och inte kvantitet.

.

.

.

På väg mot USA 2009-2010

.

Indiana

.

Hittade en underbar vän, Matilda

.

.

Fam. Crockett

.

.

Adopterade en hemlös katt, "kärlek"

.

Oh yes I did

.

%&#//# Gymnastik

.

.

.

.

.

.

Minnesota

.

Danny

.

.

fam. Gerdes

.

.

.

.

Paris 2009-2010

.

.

.

St. Dominique

.

Svåra Svenskar

.

Lucia

.

.

Klassresa

.

.

.

Mina älskade björnar

.

Klassresa

Tack så jätte mycket för gratulationen och blommorna som du skickade Carro! :D Blev super glad!!



Känns lite underligt men samtidigt jätte kul att du kommer hem for real nu! Ska bli spännande och se hur länge du stannar ;P haha.



Jag är mäkta imponerad av allt som du åstadkommit och orkat stå ut med! En stark kämpe är vad du är!



Du är SÅÅÅ välkommen hem ska du veta!!! :D

Hör gärna av dig när du är på svensk mark.



Vi ses!

Puss & kram

åh darjleng. du är så fin, kan inte föreställa mig nästa år...

Tack så mycket Caroline, för blommisen :)



Och du är en grymt stark tjej, jag imponeras och inspireras :)

VACKER DU ÄR KVINNA!! ;O :)

Hej! Jag såg att du har pluggat på svenska skolan i paris, vilket jag och en kompis också funderar på att göra :) vet du hur bra betyg som krävs för att komma in? Vi har betyg från 9:e klass och ska plugga där 2:a året på gymnasiet.

Vet inte ens om du kommer läsa det här för jag ser att bloggen är avslutad men ändå. Jag är snart sjutton och fick idag reda

På att jag är antagen till svenska skolan i Paris och jag är livrädd. På riktigt måste jag få veta om det är värt det, hur fan jag ska klara mig själv och om jag kommet få gå på fester och hångla med fransmän. För nu har jag ett underbart liv med fantastiska vänner och jag får alltid dansa på helgerna om jag vill, men min klass är fruktansvärd och jag måste få se världen. Jag skickar med min mejladress och om du ser det här skulle jag bli överlycklig om du svarade! Kram

Håller just nu på att gå igenom de gamla arkiven, och jag har stötit på ngr frågor:) Du kanske inte kommer att svara, men tänkte att det inte kan skada att försöka;P 1. När ansökte du till SSP? Vilken månda?:) 2. Hur kändes franskan? Jag kan inte mycket mer franska än "Hej, mitt namn är Cornelia, jag bor i.... Hur mår du? Jag mår bra"x) Tror du att man utvecklas mycket på ett år om man verkligen kämpar? Tycker du att du utvecklats mkt? Lite almänt om språket? Tillsist vill jag bara önska dig lycka till i framtiden, och att du får det liv du drömmer om! Sköt om dig;)